Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Så tänker hon och ur portföljen tar
En rosenfärgad biljett.
En stund – och ordet hon skrifvit har,
Och det hela är prydligt och nätt.
Nu klingade klockan. Betjenten kom.
“Till posten!“ hon säger. En blick
Förskräcker den gode gubben, som
Med en bugning tog brefven och gick.
Hon visste ej, att i vägen också
Han till “mamsell Betti“ gick in
Och lade ett tredje bref till de två,
Och blef mäkta bestört i sitt sinn’:
“Ty hans lilla mamsell, hon plägade då
Just ej lipa för ro skull ju.“
Nu har ögat fällt tårar. Der skälfva de små
På kindens rosor ännu.
“Och på brefvet, som hon i handen höll,
Var det sudd. Det var alls icke bra.“
Men från klara ögat en tår nyss föll
Rakt ner på ett prydligt A.
