Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 131 —
Om Bertha vetat, när Betti gått,
Att hon skref till sin vän och kusin,
Att hans bittra kalk hon skall mildra, blott
Med en droppe af ädelt vin;
Om hon sett, att i brefvet ett ord der stod
Om ett straff, som han fick för sin skuld,
Och sedan en maning att fatta mod:
Gud vore den ångrande huld;
Och sist en bön, en vacker bön
Att förlåta hvad Bertha gjort,
Ty god hon vore så visst som skön
Och glömde sin vrede så fort;
Då kanske det röda bladet, som ljög,
Än varit från svärta rent,
Och den suck, som till slut ur barmen sig smög,
Ej kommit, som nu, — för sent.
Och år hade flytt, och nu klingar
Musiken till sprittande dansen,
Och blomma kring blomma sig slingar.
Han lefver, den skimrande kransen!
