Hoppa till innehållet

Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 133 —

Rätt sällsynt! Der stod hon allena
Och fri från beundrarnas skara,
Och på hennes panna, den rena,
En glädje sig målade bara;

Ty stundom på allvar sig sänkte
En skugga kring ögonens rundning,
Som om på ett minne hon tänkte
I drömmande, stilla begrundning.

“I dag var det födelsedagen,
Hans dag, som hon firat så gerna!
Än skådar hon svärmarn betagen:
Sjelf är hon en femton års tärna.

Ack, allt är ett minne, dess värre!
Nu får hon ej honom bekransa.
Ack, vore nu han hennes herre,
Då — skulle hon säkert fått dansa!“




Hon kom hem, kom tidigt denna gången,
Ty hon mådde icke riktigt godt.
Emot vanan hufvudvärk hon fått,
Och det var så qvalmigt i salongen.