Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 134 —

Mannen dröjer än. Han ämnar sluta
Sitt parti och vänta på supén.
Hans aptit, som länge varit klen,
Nu var god, och derför vill han njuta.

Hon kom hem. Hvad der? Ett bref på bordet!
Utanskrift med lätt och qvinlig hand.
Och en tår smög fram vid ögats rand:
Stilen kände hon på första ordet.

Är det möjligt? Brefvet var från henne,
Som hon fordom haft så kär, så kär.
Ödet, nu som alltid, skulden bär:
Ödet hade sedan skilt de tvenne.

Men i brefvet står, att ödet frågat,
Om ej den, som vänner skilja kan,
Ock får ge dem åter åt hvarann.
Denna fråga hade Albert vågat.

Han är icke farlig, vill ej hämnas;
Lik sig var han: än han målade,
Än hans bruna öga strålade,
När ett litet namn han hörde nämnas.