Den här sidan har korrekturlästs
Till en hvar liten blomma, som lefver än,
Med vemod hon blickarna vänder,
Och isen hon skakar ur kronorna se’n
Med smekande, hvita händer.
“I morgon,“ hon suckar, “reser han bort,
Långt bort från de kära ställen,
Men fast oktoberdagen är kort,
Kan mycket hinnas till qvällen.“
Hon stannade. Handen för ögat hon höll,
Ty en tår der dallrade redan;
Nu — nu han faller, men när han föll
Han föll på den vissna resedan.
Gladt från kaminen fladdrar en brasas sken,
Och slottsherrn sitter kry vid sitt skrifbord re’n,
Fast det är tidigt. Klockan är tio.
Från väggen blicka stjernprydda gubbar ned,
Och deras unge ättling i sista led
Vet kanske deras bragder, som glömts af Clio.
