Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 161 —

Brunlockig trädgårdsflicka med ögon blå,
För henne kan han aldrig sitt hjerta freda.

Så drömmer han. Men plötsligt han kring sig ser:
Föraktligt salig farfar från väggen ler,
Försmädligt hans gemål, fru grefvinnan;
Och fader tyckes rynka sitt ögonbryn,
Och moder blott af blygsel få ros på hyn:
“Bevars, han måste sluta den leken, innan“ —

Och brefvet måste börjas på nytt igen,
Ja, brefvet till kusinen, hans barndomsvän,
I dag han hennes hand vill begära;
Blott så kan Hanna glömmas, om hon blir hans!
Fast ensam, bör han vårda familjens glans
Och tänka på sin framtid, sitt namn, sin ära.

Nu öppnar han sitt album. “Nej, se ändå:
Så vänlig som en ängel, men skön som två.
Och dock — aristokratisk i minen!
Som drottning skall hon gå i hans gamla slott,
Och Hanna nog sig tröstar, och allt blir godt —
Nej Gud, hvad hon är vacker ändå, kusinen!“

Så kysser han porträttet. Men sakta gled
Den lock, han höll i handen, på mattan ned.