Ej märker han det. Brefvet han skrifver.
“Om några veckor sjelf han till Stockholm far
Att från kusinens läppar få muntligt svar,
Men bäst om allt på förhand rangeradt blifver.“
Nu ringer han. Betjenten går in med hast
Och underrättar vördsamt, att — strängen brast,
Tar brefvet mot och artigt sig bockar.
Från mattan i detsamma han något tog,
Såg på det en sekund och förstulet log
Och lemnar med en bugning de bruna lockar.
“Gå!“ ropar grefven rodnande, och på nytt
Han bilden ser, som nyss hade skrämts och flytt,
Och suckar: “än ett möte, ett sista!
Jag är din fånge, ljufva, men rymmer väl.
För länge, herskarinna, jag var din träl,
Nu fri jag blifva vill, skall ock hjertat brista.“
Hon älskade så som blott man kan
Med hjerta af sjutton vårar.
Han kunde ju bedja som ingen ann’,
Då halp ej strid eller tårar:
