Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 170 —

Och trött sig fogar efter hans behag,
Blir lugn och kall och aldrig mera gråter,
Tills nu för dörren re’n kusinen står,
Som hon ej sett, se’n hon var fjorton år.

Nu stod hon marmorblek vid toiletten.
I dag vid middagsbordet skall det ske.
Der skall hon sitta rodnande och le
Och vara lycklig enligt etiketten.
Se så, drag handsken på! Sätt fast buketten!
Bryt af en liten vissnande pensée!
Är allt i ordning? Re’n det fyra ringer.
Bevars — och till salongen ned hon springer.

Der kommer hon, en väl uppfostrad flicka,
Så glad att skåda som en nyfödd vår.
Den vårens bästa ros föll af i går,
Och sent skall någon ny ur knoppen spricka.
Gör ingenting. En dam af verld förstår
Att än i döden regelrätt sig skicka.
Blott eld i blickarna och bort med tårarna,
Och sucka med en klok och le med dårarna!

Han nalkas. Nu till bordet för han henne,
Och re’n vid tredje glaset blir han kär,