Ser på buketten, hon vid barmen bär,
Och hviskar: “har jag hopp, så gif mig denne!“
Nu har hon löst den från dess gyllne spänne,
Nu på hans bröst den redan doftar skär;
Champagnen frusar, och allt högre stiger
Den unges fröjd, men bruden ler och tiger.
Döm henne icke! Hon har fostrats opp
Utaf en upplyst tid med goda seder.
Som med ett maktspråk krossar hjertats hopp
Och för en guldklimp säljer tro och heder.
Rätt så! Döm icke hårdt! Den gud, som leder,
Den herskare, som länkar verldens lopp
Med spira utaf jern och guld kring pannan,
Är egoismen, han och ingen annan.
Men han, som hon sin första kärlek gaf?
Bah, han sig trösta skall och tidigt lära
Att sjelf på allvar bli den herrens slaf
Och sätta mindre lit till tro och ära,
En farkost mer uppå det vida haf,
Der tviflet jemt ser hoppets kuster nära,
Men når dem ej på hela jordens ring.
Det är så verldens gång, gör ingenting.
