Hoppa till innehållet

Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 172 —
5.

Men våren är inne. Konvaljen står
Bland gräsen och doftar så mildt och godt,
Och strömmen brusar och lärkan slår
Rätt öfver tornet på grefvens slott.

Derinne är allt så tomt, så tyst,
Ty alltse’n hösten han borta är,
Se’n de båda hvarandra till afsked kysst,
Har ingen älskat och hatat der.

Men i parken är sprittande lif i dag,
Der stimma skarorna nu som bäst,
Och allt har lemnat sitt hvardagslag,
Och folket hurrar. I dag är fest.

Kring långa borden med bål vid bål
Hörs trumma och flöjt och violoncell.
Kanonerna dundra vid hvarje skål,
Och eko besvarar den dofva skräll.

Från Stockholm det kommit ett muntert bud:
“Håll folket lustigt, på ölet ej spar!
Låt dem dricka för mig och min unga brud
Den qväll, då jag henne till maka tar!“