uppvaknande, dess nymorning efter vintersömnen. — Bland Björcks dikter i kalendern Isblomman finnes knappast någon, der den lyriska tonen rätt låter förnimma sig, utom möjligen det sköna stycket “Stormen“, der dock jemförelsen är alltför tydligt utsagd och verkan derföre blir kylig. “Friheten“ har för mycken rhetorik, hvarmed naturligen ej nekas, att det hela gör ett majestätiskt och praktfullt intryck. I den vekt behagliga “Höstsång“ betraktar skalden på elegiskt vis sitt inre, och det reflekterande elementet är, om ej tydligt, dock säkerligen icke fjerran. — I det under Björcks senare år diktade stycket “Vackra Astrar“ ljuder åter den fulla lyriska tonen, ehuru visserligen blandad med förnimbara elegiska ljud. Någon skarp gränsbestämning är dock här svår att åstadkomma.
Att anmärka om en svensk författares diktning att den icke är i egentlig mening central-lyrisk, är så mycket mindre ett klander, som ehuru lyriken är den konstform som inom poesien hos oss mest blifvit odlad, dock en sådan verkligt concentrerad lyrisk stil är hos oss en sällsynthet. Våra folkviseförfattare, hvilka dock naturligen ej kunna sägas tillhöra den egentliga konstpoesien, samt inom denna senare Atterbom, stundom Stagnelius och ofta Runeberg äro väl de enda märkliga representanterne för den fulltoniga lyriken. Bellman står ensam för sig och hans underbara diktning kan
