Och lyss till deras sång vid fjellets fot.
Var fri! Re’n brista deras purpurtömmar,
Re’n lyktas ”filosofens morgondrömmar”,
Och sitt Akropolis han går emot.
Dit går din väg. Så långt vår vinge mäktar
Vi följa dig — och trycka se’n din hand.
Haf tack för dessa tankens rena fläktar,
Som hit du förde från ditt fosterland!
Haf tack för dessa bilder, som du tecknat
Från Hellas’ gyllne tider, hvilka bleknat
Som morgonstjernor från en annan tid!
Tag sist vårt afskedsord förr än vi skiljas:
Må fruktens godhet svara mot din viljas!
Må aldrig Fridolf mista hjertats frid!
Och se’n, farväl! Mitt ord kan ej förklara
Den känsla, som i vännens hjerta bor.
Hon liknar ”anletet”, det underbara,
Hvars glans kan skönjas blott af den som tror.
Du tror, vår broder, tror på dina vänner.
Kanhända derför ock bland oss du känner
Igen det anletet i spridda drag.
Du tror på kärleken, som dödar qvalet,
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/246
Den här sidan har korrekturlästs
