Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
– 33 –

“Naturens söner! en ömklig lott
I alla ha’n fått
Mot mig ändå,” hör man Poppeln svara.
“Jag står i parken vid herremans slott,
En reslig drott;
Mitt folk är pioner och rosor bara.”

Så träden tala. Men långtifrån
En grönskande son
Af naturen i Nord står tyst och drömmer;
Och grenarna rodna mot purpurskyn
Vid skogens bryn,
Der dagen sitt strålande öga gömmer.

Det är natt, det är tyst i enslig skog.
Dess sångare slog
Sitt sista “godnatt” och ögat sluter.
Men månen breder sitt darrande sken
Kring blad och gren,
Och trädet i natten står tyst och njuter.

När solen flammande ur öster går,
Det fäller en tår
(Ty tårar hvar natt i dess krona sätter):
En glädjetår, att det grönska får