Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
I Nordens vår
Och njuta och drömma i Nordens nätter.
Gif akt! en Gud går i lunden fram
Kring tufva och stam:
Det är Nordens ande, som der ses vandra.
Till Granen han kommer och säger till den:
“Du är min vän,
Vi älska Norden mer än de andra.
Och snart blir jorden så blek och hvit —
Då kommer jag hit,
Att tumla på drifvorna här i skogen;
Då ser jag dig grönska ännu en gång,
Ty vintern lång
Med mig skall du vaka tyst och trogen.”
Och vintern kom, och stormen röt,
Och grenar han bröt
Af eken, som naken slumrar bland fjellen;
Från björken flydde båd’ elfva och brud:
I snöig skrud
Står han ensam och sörjer i vinterqvällen.
Re’n floden sitt silfrade täcke fått,
Och Necken har gått
