Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Till djupet, att drömma om ljusare dagar;
Men pilen är död, och den lummiga al
Står arm och kal
Vid bäckens graf och förgäfves klagar,

Till senaste hösten poppeln stod
Med trotsande mod
Och bar sin skrud, den gröna, den rika.
Han tänkte: “mig når ej den yrande snö,
Jag skall ej dö;“
Men — hög och låg är för döden lika.

Det är kallt, det är tyst i enslig skog.
Dess sångare slog
Sitt sista “farväl“ och till Södern ilar;
Men månen breder sitt darrande sken
Kring snöig gren,
Och granen står tyst i natten och hvilar.

Gif akt! der hvirflar ett snömoln fram
Kring tufva och stam —
Den väldige nalkas, af vindar dragen.
Till granen han kommer och känner sin vän
Med fröjd igen:
Han står ju så skön som i junidagen.