Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Se i djupet, hur de glittra, klara böljorna på sjön!
Se — och lär dig, o mitt hjerta, huru döden sjelf blir skön!

Vinden susar genom skogen. Säg, om du hans röst förstår:
“Äfven vintern har sin sommar, äfven hösten har sin vår.“
Bladen falla, snö dem höljer. Stanna, vandrare, och lär:
Klädd i blommor eller drifvor, jorden likväl Herrens är!

Dock, du trötte, stanna icke, gå med fröjd din korta stråt,
Gå, som månen ibland molnen, mild och leende framåt!
Inga stormar gny deruppe, molnen stänga ej hans flygt;
Följd af skyar eller stjernor, fram han ilar gladt och tryggt.

Böj din krona, späda blomma! Gula blad, till jorden fall!
Desto förr skall vintern komma, — vår på vintern följa skall.
Midt i hösten vill jag sjunga om en sommar evigt grön —
Stjernor bakom molnen tindra, sippor slumra under snön.



5.

Snöflingans saga.

Det är kallt deroppe,
Och på molnets rand