Den här sidan har korrekturlästs
Hör, stormen qväder sin vaggsång öfver
Dess kalla bädd!
Men ack, när solen sitt guld ses tömma
Från himmelen,
Af fröjd hon vaknar — fast vintern söfver
Sin brud igen.
Kring fjellens spetsar, se, granen klänger
I sommarskrud,
Och mellan klyftorna forsen hastar
Med glada ljud!
Ej vinterkölden hans bölja stänger:
Från klippans höjd
Hon bräckta bojan i djupet kastar
Med segerfröjd.
Nu börjar dagen sitt glada vimmel.
En vänlig rök
Mot himlen stiger, ty veden sprakar
I bondens kök.
Han sänder sjelf mot en högre himmel
En bön så ren,
Och ut han träder och drifvan makar
Från dörren se’n.
