Den här sidan har korrekturlästs
Hur klart de rena kristaller glimma
På snöigt fält!
Och bjellror klinga, och trafvarn ilar
På drifvan snällt;
Men ljuset sträcker sin gyllne strimma
Längs isen fram —
Vid stranden sparfven sin vinge hvilar
I naken stam.
Det mulnar. Snön sina skyar hopar,
Farväl, o sol!
Farväl! En isande nordan ryter
Från kylig pol.
Han skakar vingen, och snön han sopar
Mot hyddan opp,
Och till sin krona han grenar bryter
På fjellets topp.
Det snöar. Darrande flingan flyger
Från molnets brädd;
Och under vingen sig sparfven gömmer,
För stormen rädd.
Men bondens dotter till hyddan smyger
Med ros på kind
