Den här sidan har korrekturlästs
Och vid den värmande härden glömmer
Båd’ snö och vind.
Kom med och skåda, hur fliten sköter
Sitt trefna värf,
Hur dagakarlen med ära vinner
Sin dryga skärf,
Med kraft och glädje han dagen möter.
Med hopp och tro;
Ju större möda, ju bättre finner
Han nattens ro.
Nu hamras jernet till svärd och plogar,
Nu tärnan slår
Med kraft i väfven, och grytan sjuder,
Och sländan går.
Och bonden kolar i gårdens skogar
Med sonen sin,
Tills qvällen åter de trötta bjuder
I hyddan in.
Och dagen skrider med frid i vester,
Ty stormen flytt;
Och nattens spejande stjernor röja
Sin glans på nytt.
