Det var natt, det var skumt, men jag såg dem ändå;
Och vi sutto allena i vagnen, vi två.
Och allt var så ljuft, och så tyst var allt:
Ej ett ord vi talades vid.
Det var som om hjertat vår stämma befallt
Att ej störa dess drömmande frid. —
Men ack, det är slut! Der är flickans port.
Besitta den kusken, som körde så fort!
“Farväl, farväl!“ Och hur gick det så lätt
Att omfamna hvarannan så fast?
“Farväl, farväl!“ Och jag vet ej rätt,
Hur det floret föll bort så i hast.
Men på ögats fråga kom svaret på stund,
Och — jag tryckte en kyss på den leende mund.
“Farväl, farväl!“ På trappan hon står
Och vinkar med snöhvit hand!
“Farväl, farväl!“ Och der blänkte en tår
Vid de klara ögonens rand. —
Farväl, lilla brud! Då visste ej vi,
Att dansen, att glädjen så snart är förbi.
