Den här sidan har korrekturlästs
Och här, der Gud och döden bo,
Jag måste sitta neder
Och tänka på min barndoms tro,
Min oskulds brutna eder.
På vården vid hvarenda grift
Min dom jag såg i gyllne skrift.
Hvem tolkar hvad jag här förnam?
Hvem löser dödens frågor?
Hvad blixtrar der på vården fram
I månens silfverlågor?
Ett namn, ett litet namn jag ser,
Men sedan, sedan — intet mer!
Kanhända kände jag igen
De kära, rena dragen
Utaf en vän, en bortglömd vän
Från flydda barndomsdagen;
Kanhända var det hon, som nyss
Mig lifvet gaf med dödens kyss.
Kanhända här till ro hon lagt
Sitt förr så öppna öga
Och drog mig nu med kärleksmakt
Till hemmet i det höga,
