Den här sidan har korrekturlästs
Och bad en bön till Gud för den,
Som irrar kring i öknen än.
Kanhända här i månens sken
Alltunder gröna lindar
Jag träffat på en minnessten,
Der vårens blomma lindar
Sin späda, oskuldsfulla famn
Omkring ett fordom älskadt namn.
Kanhända — — Hjerta, det har händt
Du är ej mer detsamma:
Vid grafvens fackla har du tändt
Din nya, klara flamma,
Vid enkla stenen, der det står,
Att hon var ung, var sjutton år.
— — — — — — — — — —
“Se’n fader dog, se’n moder dog,“
En gråhårsman mig sade,
“Min dotters barn, tills Gud det tog,
Hos mig sitt hemvist hade;
Och derför blef hon jordad här,
Och nu — jag mycket ensam är.“
