Den röda staden, den begrät jag föga,
men trist, men avundsjuk bjöd jag farväl
åt män, som oftast, utan snillets själ,
fått snillet samlat ensamt i sitt öga.
III.
Spegeln.
I döda Versailles, där mätresser och kungar
byggt hovsybariternas Sybaris,
men ekot nu sitt gapskratt slungar
i ryggen på Bædekersläsande miss;
där visar man gärna de kamrar, hvari
den sextonde Ludvigs pudrade maka
från upptåg och fester drog sig tillbaka
med sina väninnor och sitt broderi.
Där sitter en spegel bland listverk i muren;
så konstrikt slipad hans yta är,
så sinnrikt beräknad och passad och skuren,
att tänker du söka din avbild där,
då torde du snarligen komma till korta.
Du ser dina händer, ditt bröst du ser
och höfter och skuldror, men föga mer,
ty huvudet, det är som borta.
Det var en afton. Och hundra år
ha flugit sin kos sedan dess som fjäder
från en påse, som öppnats för himmelens väder,
och varje »i morgon» har blivit »i går».
