Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

yttrade hon befallande strängt: »Du lustarnas furste,
sluta din skamliga fest, låt tysta den gycklande gigan!
Kasta din panterdräkt! Förbyt din dansdräkt i sorgens!
Stjärnorna spådde en synd…» Den nittiåriga kvinnan
sänkte sin röst och viskade blek och krökt om det skedda.
Händerna vred hon förtvivlad och skrämd. På skrynkliga kinden
strömmade tårarna jämt. Den lustiga översteprästen
— han som snarlik ett barn med stora vänliga ögon
tog sin dag som den kom och strödde legender och infall,
— han som så snart en präst bar sorgebådskap till huset
jagade honom sin kos med vindruvsklasar och fikon,
— han, begabbandets vän, blev slagen av skam, och i blygseln
knöt han så hårt sina fingrar omkring den ludna och svarta
bockskinnsflaskan med vin, att vinet purprande stänkte
över hans hand. — »Min syster, min visdoms-beryktade syster,»
bad han förlägen och skygg och räckte sin hand, på vars finger
vinet glödde som blod. »Beviset är halvgjort, min syster.