Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/46

44

VALLFART OCH VANDRINGSÅR

djupt i speglande vattnet. Hon bet i ordlös förtvivlan
över den blänkande skålens kant och föll med ett anskri
häftigt tillbaka, och dragande skålen med sig i fallet
låg hon, våt av det heliga vattnet, svimmad på gården.
Översteprästen skyndade fram. Han slöt sina bröders
händer i sina. Hans skinande dräkt, hans smycken och pärlor
hade ej vackrare glans än hans glädjestrålande ögon.
Nickande ropade han, där mellan kastade flöjter,
fläktor och trampade bägare han gick fram över gården:
»Ditt var synderskans namn, ditt eget, o Bent-Amenemma!
När du vid Isis' fot drev bort en man från din syster,
bröt du mot Isis själv. Ack, varför lägga beständigt
våra bedrägliga ord på gudarnas läppar! De känna
endast en enda synd, den synd varav andra få lida.
Vinet och flickans kyss och dristigt spratt, som förskräcker
skröpliga kvinnor och män, är oskuld för himmelens gudar.
Månen och stjärnan och soln är deras gåva, men även