»Men,» sporde han, när nu han hjälpte till
att häkta sidenstubben, »inte har
jag ändå klart, vad rätt min flicka menar;
för snön blir kvar, om också hyskan tar.»
Hon sprang till öppna fönstret raskt och steg
på fönsterbrädet, såg sig snabbt omkring,
knep modigt fast sig om det dävna repet
och gled sin väg som på en snodd en ring.
Om sidenstubben fastnade ibland
i repets knutar, blev hon rädd och slet,
men under fållen syntes krökt om repet
det rosenfriska, barnsligt runda knät.
I backen hann hon knappt, så var han med.
»Nu,» ropte hon, »lär ingen ana lätt,
när han i snön ser spår av bara fötter,
att han scheriffens dotters fotspår sett!»
Hon sökte lyfta honom och slog arm
omkring hans liv men slant på frusen mark.
Han stred och värjde, men hon log mot honom:
»Ja, du är tung, men kärleken är stark!»
Så fick hon honom, jätten, som hon ville,
på sina axlar, hon den starka mön,
och sviktande och blossande av bördan
bar hon sin älskling bortåt över snön. — —
