Hon kom tillbaka ensam. Krökte sist
om repet valna fingrarna med nöd
och slingrade omkring den första knuten
sin fot, som nu var både våt och röd.
Men med detsamma såg hon i ett fönster
en glimt som av ett gyllne gördelspänne
och såg scheriffens små och vassa ögon,
som djupt ur rummets mörker mötte henne.
Betrakta den som icke talat än,
är att betrakta ett förseglat brev.
Hon föll på knä i snön. Hon släppte repet.
Men samma pinsamt hemska tystnad blev.
Hur häpen stod hon likväl nu, när han
kom ut i snön ur närmsta sidodörr
och lyfte henne, han, den grå scheriffen,
och yttrade så rörd som aldrig förr:
»Må andra gubbar eller gummor bruka
att slå som hökar på de unga ner,
jag grät i fönstret, men av avundsjuka,
jag grät, att inte jag var en av er.»
