Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
90
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Åsninnan förs vid betslet, som blöder,
av doktor Kristen, en skälm som far
och söker lyckan och har
i Östern väl tusen bröder.
Han schackrar med ordnar, låga som höga.
Han skriver om en fenicisk vas.
Hans blå ofantliga ögonglas
beslöja hans lurande öga.
Är ömsom köpman och ömsom lärd.
Och var vi rasta vid vår färd
en kväll i en kvav locanda,
där sitter han i sin röda fez
och går oss genast tillhanda.
Att sköta vår börs är han jämt tillreds
men låter sig gärna bjudas.
Han är resenovisernas Judas!
Han är en käpp, om man slår den
i havsens djup med ett ont: »åt hin med den!»
och vänder sig om, så står den
i vattenytan och bugar igen.
Hans ledsagarinna har penningens makt.
Han visar henne basarens prakt,
och hennes öga lågar
av lust till detta förlovade land;
med piaster och francs hon rågar
sin högt mot himlen lyfta hand.

Asterisk.svg


Är glada basarens människoström
en målares dröm,
då är grändens bettlareskara
en kyrkogårdsplundrares mara.