— men faller ett mynt i klungan,
det faller i doktor Kristens brunn.
Han äter guld. Den lyser hans mun,
när han vänder franc'en med tungan.
Med sin jättekorán, vars pärmar i trä
av ålder sönderfalla,
står Hageb Ibn Abdallah
i Velids moské.
Moskén, där fordom ett sken sig spred
från gyllne lampor, som hängde ned
ur gyllne taket på gyllne ked,
tills räkenskaperna, fler vad det led
än vid härskarens taffel kvinnor,
med rep och sigiller knappt råddes med
av sjutton starka åsninnor!
Den dubbelgårdade jättemoskén
med sin svarta bassäng, sin skog av sten,
där ingen kristen vågar,
om ej han bär skor av halm,
gå in till öknens gud, vars psalm
är tystnad och hästskobågar!
Nu börjar skymningen falla.
Och djupt ur den källarekalla
moskéns arkad och ur alla dess
sidorum kryper mörkret ut.
