Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
93
ÖSTERLÄNDSKA MINNEN OCH MYTER

Då vänder sig, när hans bön är slut,
mot trappan Hageb Ibn Abdallah.

Damaskus' dvärggondoler, de gula
och spetsiga tofflorna, vänta i rad
som längs en kaj i en dvärgarnas stad
vid tröskeln, som kyler under hans sula.
Hur sträng han kommer, hur kunglig jämt!
Och aldrig krökte ett skamligt skämt
hans djärva befallande mun.
Och aldrig skymde ett rus
hans blick, som är mörk som en Bagdads brunn,
men alltid bjöd i hans bommade hus
en Libanons dotter i smycken
sin famn, när om kvälln i pipans rök
han blott med saknad ur skägget strök
den sista droppen av mockadrycken.

När nu hos en bagaresven, som röd
på gatan lyfter sin plåt på glöd
och svänger sin sotiga vifta,
han sätter sig ned för att skifta
åt grändens svultna hundar bröd,
då ser han folket, som sysslat lugnt
med köp och handel, stanna
och stirra med rynkad panna,
med tusen ögon mot samma punkt.

Han far upp. Han mumlar en bön i sitt skägg.
Han står som limmad mot husets vägg.