Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
94
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Där glimmar något i kvällsolns brand,
som alla ögon sluka vilt…
Han ser ryttarinnans lyfta hand…
Från nu är hans liv förspillt!

När förr på husets tak han sov
i öknens stjärnenatt,
han sov som ett barn, så gott, så glatt.
Han drömde om de gamlas lov
till denna hans fädernestad,
där över trädgårdsmurarnas rad
man ser in i ett valv av jätteblad
— en moské av höga bananer,
där som lampor druvorna hänga
vid rankor, som klänga
från stam till stam likt lianer.
Han mindes de stolta legender, som än
berättas av scheiker, som styra
de tröga kamelerna en efter en
från Tadmor och Palmyra,
— legender om denna Saladins stad,
vars högt med kupoler välvda bad,
vars långa kaktushäckar,
vars hundra svala bäckar,
vars murar hälsas på avstånd ren
som paradisets återsken.

När nu han vill sova, springa
som råttor djävlar ur hans rock.
De gränsla på strupen och klinga
med mynt som med mässingslock.