När skrämd han bläddrar och slår
i sin stora korán med ett rop,
så falla pärmarna hop
och framför hans öga står
en stor, en blank louisd'or.
Då skorrar med hes och sprucken
och illslug stämma eunucken,
som sätter ögonvitan fram
och visar ett rep från närmsta basar:
»Hageb, din far är rik!»
När gryningen kommer på bergets kam
— så spökhemskt gul som ett lik,
stryper Hageb sin far.
I seraljens källrar blir tiden lång
vid vattenkrukan i evig gång
bland fångar, som vira lump och skinn
kring skavande blacken och kloven,
medan i gallret ovan
torgets lekande barn se in.
Han skär kedjorna upp med francs!
Och snart i Stambul med dandys rang
han kristna världen råkar,
där böhmiska horn och stråkar
om natten gnissla som åsneföl.
Nu ligger han, som ruset skyr,
på tyska konsulns matta och spyr
hans münchnerbarbariska öl.
