Och synes han i Damaskus nu,
så är han en främling som jag och du.
Han trivs i det bleka ljuset
från lyktan på kaffehuset
— på pålar en timrad lada,
där strida floden Barada
blandar sin svarta sång med glada
trictracspelande mäns.
Hans kind är grå. Hans öga bränns.
I tankar stirrar han hän
mot glödet på nargilén.
Då visar doktor Kristen från
den nötta tröskeln sakta
för resenoviser den bleke i vrån
och viskar: »Stig in och betrakta
ett hopplöst folks förfallna son,
som drömmer om år av vapendån,
då vred kalifen i sadeln sprang
och såg över ökenslätten,
där kristna härens korum klang!»
— Men Hageb drömmer om tjugu francs,
som han tappade nyss på rouletten.
Barberarn tvättar och tvålar
sin kund i det fria och målar
med löddret ur mässingsskåln
hans huvud i vita moln.
