Han prövar, att vattnet är ljummet.
Var kniven skär vägar i skummet,
där lyser den blanka svåln.
Han rullar i grå servietter
hans drypande huvud på sida.
Det står som barberarn det sätter.
Han lyfter sin strigel ur slida.
Han vässar med fingret i vädret
den bukiga kniven på lädret.
Tarbuschen på nacken han makar
och fjäskar och snattrar och rakar.
När viktig han slutat görat,
så trycker han smidigt sin ena
kanelbruna axel till örat,
sin andra axel till knäna
och blankar med skjortan och räcker
åt kunden, som somnat på stol,
en mässingsspegel, som sträcker
ett ljungande sken likt en sol.
Då vaknar kunden och gäspar
och rätar sin rygg och läspar
vid sin sista gula tand:
»Belöne Allah din hand!»
7. — Heidenstam, Vallfart.
