126
Sen jag sluppit väl ur snaran.
Som ett lo jag varsnar faran,
Vädrar gillret; rädd jag flytt
Äktenskap, som digerdöden;
Som en ål på älskogsglöden
Jag ej vrider mig på nytt.
Stopp! ej mina ådror svalla
Mer, de flyta vinterkalla
Liksom blod i fiskens kropp.
I mitt bröst, det sällhetstomma,
Knoppas ingen fridens blomma,
Trifs ej kärlek, tro och hopp.
Vänskap! gyllne larf på naken
Lögn, med färg, som retar smaken,
Lumpna kart med purpurskal,
Frestarn sjelf i Biskopskåpa,
Ljuf, som smickret, hal som såpa
Och som glädjeflickan fal!
Sjelfbedrägeriets gyckel!
Egennyttans falska nyckel
Till det tempel, lömskhet hvälft!
Judas, mästaren förrådde,
Eva fan till synd förmådde
Och hon svek sin egen hälft.
Hvad är det vi kalla ära?
Ett förblindadt högmods lära
Af inconsequenser full.
Hvad en knekt? en tanklös galning,
Som vill mördas för betalning,
Stympas för en drömbilds skull.
