XII.
Några dagar i Säterskogen.
Ett ställe med så egendomligt läge som Vägsjöfors är svårt att påträffa — och så vackert derjemte!
Två sjöar, Hvitsandsjön och Vägsjön, förenas genom ett sund eller elf. Österut en starkt sluttande höjd med löfträd, elf och talrika bruksbyggnader — ett stycke by eller köping. Öfverst en tvåmilaskog åt Elfdalen. Vesterut en mindre höjd och å den sjelfva herregården — en treflig bostad, till hälften gömd i sin trädgård. Der framom en stor gårdsplan, luftig och med vid utsigt öfver hela omnejden. Mot norr Hvitsands kyrka med sjö och berg af samma namn; men längst i vester, och dominerande hela landskapet, det mäktiga Hoffjellet[1] — detta troligen ett af provinsens högsta berg, åtminstone nog högt, att Wermlandsbeskrifvaren Björkman der ifrån kunnat se midnattssolen — ”i syne.”
Vägsjöfors eges af brukspatron Lyrholm, en man, hvars verksamhet på mer än ett sätt varit norra Wermland gagnelig. Flera väganläggningar och sjösänkningar m. m. hafva sålunda, hufvudsakligen genom hans åtgörande, blifvit verkställda.
Men Herr Lyrholm har äfven funnit sig interesserad af att studera provinsens folk, dess seder, sägner o. s. v., och för att hos honom komplettera de uppgifter härom, jag under mina vandringar redan gjort, kom jag nu till Vägsjöfors.
- ↑ Hof- eller Hofve-fjellet, d. ä. Hufvudfjellet.
