120
Patronen var emedlertid för närvarande ej hemma — ocb ändå icke egentligen borta. Han befann sig nemligen i sin säterskog, en mil från herregården, i den så kallade Gårdsjösätern — en lägenhet, der han på gamledagarne med synnerlig förkärlek uppehåller sig. Dagen efter min ankomst till Vägsjöfors kom han dock på besök i hemmet, men detta helt kort, ty redan påföljande morgon styrdes kosan åter till den kära sätran. Jag följde honom då och såg under denna färd, för första gången i norra Wermland, i en riktigt storvext skog — höga, aktningsbjudande både timmer- och bjelkträd. Efter ett par timmars vandring upptäckte vi ändtligen högt uppe på en ås det efterlängtade Gårdsjöberget. Vi voro derefter snart framme, men funno här visserligen icke en vanlig liten säterbod, utan ett smånätt tvåvåningshus, der ståtliga elghorn, troféer, från mer än en liflig jagt, suto uppspikade mellan fönstren. Öfver ladugårdsdörren grinade deremot en björnskalle och ett varggap emot oss.
En blick utikring visade, att vi nu verkligen voro högt uppsatta; ty österut sågo vi långt in i Ny socken; i vester stod Hoffjellet för oss, men åt söder låg landskapet öppet långt, långt nedåt Fryken bygderna, der sjejfvaste Tossebergsklätten var synlig.
Gårdsjöberget var först ett finntorp, derefter en vanlig säterbod, till dess den nuvarande egaren bragte det i ett ännu bättre skick. Ganska kostsamma odlingar hafva af honom här blifvit företagna; och den i det längsta otacksamma myrjorden har så småningom för en ospard möda måst ge skördar i utbyte. Åker, ladugård och skog skatta gemensamt till patronens bord, ocb han kan der ofta bjuda sina gäster på en anrättning, hvarvid blott sätrans egna produkter förekomma. Endast af ost presenteras då flera olika slag, såsom den vanliga sötmjölksosten, den Wermländska sand- eller mesosten, och derjemte en förträfflig saltost, tro-
