121
ligen fullt jemförlig med den på sednare tiden så mycket utskrikna ”bitterkesen samt slutligen så kallad "fråost” (af ”frå” = fradga, bildad genom afskumning från mesost-vasslan). Härtill komma bärsorter, olika efter årets tid, och fina sylter, hvaribland det delikataste hjortronsgelée. Björnkött och elgstek äro ej heller sällsyntheter; men huruvida dessa sednare alltid så bestämt förskrifva sig från Gårdsjöbergets område lamnas derhän.
Men ”mennisken lefver icke blott af bröd” — ej heller af björn- och elgstek allena; detta visste min värd alltför väl och bjöd mig derföre äfven själaspis, merändels i form af notiser och sägner om så väl närvarande förhållanden, som dem i fordna dagar. Af dessa hafva följande blifvit åt minnet bevarade.
Den äldsta af Hvitsands gårdar är troligen Öfverby. Gissningsvis är den från början ett utbruk under det urgamla Thorsby likasom man torde kunna antaga att det söder om nämnde stamgård belägna Utterby är. Öfverby är nemligen den öfre, det vill här säga den nordliga gården, och Utterby den yttre (”uttre”) eller sydliga.
Öfverby har två gånger blifvit brändt, troligen af sådane der röfvareskaror, vilka än gått på Norrska, än på Svenska sidan och utöfvat våld. Öfverbyboerna hafva vid nyssnämnde och dylika tillfällen alltid förhållit sig helt likgiltigt och ifrån bergen overksamt åsett, huru deras hus och hem blifvit plundrade och i aska laggda.
Wika håla heter en ännu befintlig bergsskrefva vid
Viggbosjön (södra Viggens ägor). Der hade röfvare fordom
tillhåll. Dessa finge länge ostörda plundra Hvitsandsboernas
hjordar, till dess de bestulne ändtligen en gång, på spårsnö,
uppsökte våldsverkarne i deras näste, hvilket då befanns
vara, till hälften en bergshåla, till hälften en af resvirke
