Hoppa till innehållet

Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

123

finngård, hvars rökstuga ännu är att skåda på en hög bergspets mellan två sjöar.




Pål hette en annan finne. Denne bodde i Kärnberget, norr om Hvitsand, och plägade tidt och ofta på norrska sidan stjäla och plundra. Under ett af sina ströftåg kom han en dag till ett rågfält, der ”Baggarne” dock för tillfället voro tillstädes och skuro säden. Pål såg då från sitt gömsle, att dessa hade en stor matsäck med sig på åkern, steg dervid dristeliga fram till gärdesgården och började väsnas och mumla som en björn. ”Dæveln gale mei, tror jeg ikke björn ær paae skoven!” sade en af Baggarne då och steg upp på en sten, att se sig ikring. I detsamma small Påls skott, Baggen föll död ned och alla hans kamrater flydde. Nu plundrade Pål tryggt deras förråd. Men hämnas skulle man. Kom så en hop Baggar till Påls badstuga, kringrände den och ropade med mycket väsen: ”ser du, Pål, nu ha vi dej!” — Men Pål, som i pörtet egde flera bössor, skötte dessa sjélf och lät hustrun med stenar från ugnen möta de anfallande. ”Än har ni mej inte!” sade Pål modigt, och fällde så mången norrman till jorden, hvarefter alla de öfriga togo till flykten.




Det var icke blott den nyssnämnde Pål, som sålunda gaf anledning att göra Finnarne illa beryktade; — om nästan alla de första invandrarne af hans stam är det berättadt, att de varit stora ogerningsmän, som för slem vinnings skull begått hvad dåd som helst.

Som ett synnerligen framstående exempel härpå må anföras följande, hvilket icke blott i Hvitsand, utan ock å flera andra orter förtäljes.