V.
Femtå. Dalbyboernas drägter, språk, boningar och hemseder.
Likasom nyss vid Halgå, var det också vid Femtå ej för jernbrukets skull, vi gjorde vårt besök, utan för det ansenliga vattenfall, som en af Klarans tvärelfvar, Femtan, här bildar. Forsarne börja just vid sjelfva bron, der landsvägen går fram. Vi besågo dessa nedifrån dalen; och ehuru det nu var midt på sommaren, visade sig ändå denna vattenmassa högst sublim, der den i flera afsatser förbi bruksbyggnaderna störtar sig ned till en höjd af, (enligt hvad man på stället påstod,) fullt hundra fot. — Längre uppom bruket gör Femtån ett annat fall, som man ansåg ännu högre än det vi besågo. Det heter också Digerfallet.
På vägen från Femtå mötte vi många Dalbyboer, och fingo då tillfälle att beskåda deras drägter, hvilka äro lika egendomliga som Nysockenfolkets.
Qvinnorna bära hufvudkläde, vanligen af obestämd färg, så vidt det ej är af silke, då det alltid är svart. Håret är uppsnodt och viradt med band, stundom ock, såsom i Ny, med halm. Tröjan, någon gång af fårskinn och alltid försedd med skört, är mörkblå eller svart, hopknäppt med häktor ända upp till halsen. Helgdagskjolen är svart, blå, brun eller grön, hvardagsklädningen alltid grå, kantad, å yttre sidan, med ett rödt, flätadt, band eller snodd, kallad “flättan”; å inre, med ett halfannan tum bredt, randigt band. Skon är ibland försedd med gula bockskinnsband; strumporna svarta eller blå.
