At berätta, huru Vetenskapen ifrån den tiden tilvuxit och småningom hunnit til den visshet och noghet vår tid däruti äger, det vore at skrifva nästan hela Astronomiens Historia. Ändamålet denna gången är allenast, at gifva et litet begrep om Sol-Förmörkelser. Til den ändan bör jag än tillägga följande kårta anmärkningar.
Månen är en, snart sagt, oändeligt liten kropp, i jämförelse emot Solen; men han är oss i det stället så mycket närmare, och synes därföre nästan lika stor, som Solen. Bägge äro klotrunde. Nu är bekant, at skuggan af en liten mörk och rund kropp, hållen emot en större lysande, är Conisk och spitsar sig alt mer, ju längre ifrån kroppen: därföre måtte Månens skugga vara spitsig och ganska smal, så långt ifrån honom som vår Jord är. Men Jordens Diameter är mer än 3 gånger större än Månens, följakteligen kan Månens skugga, när den faller på Jorden, ej intaga hela det Hemisphærium af Jorden, fom då vänder sig til Månen, utan allenast en liten del däraf. Alt det öfriga af samma Hemisphærium är uplyst af Solen; men den lilla delen, på hvilken skuggan faller, måste vara mörk, och skulle se ut som en mörk Fläck, om man då beskådade Jorden ifrån Månen. Emedan Månen går fortare än Solen ifrån Wester til Öster, måste ock Månens skugga eller berörde fläck ständigt flytta sig åt samma led på Jordbrynet, och innom få timar skrida däröfver. När Månen vid Nytänningen är just i Noden och således har ingen Latitud, går skuggan midt öfver medelpunk-
