Den här sidan har korrekturlästs
154
Sof ljuft i kullen! Där ej plågan hvässer
Sitt vapen mer, ej hatets orm sin tand,
Den bästa sömn ger sus af grafcypresser,
En svepduk är det yppersta förband.
Sof ljuft! Din eld, som plötsligt blef förkolnad,
Än värmer dock min håg på enslig stig,
Mitt sällskap vare ofta nu din vålnad,
Jag räds den ej, den gästa må hos mig!
Du var välkommen förr i alla öden,
Du är ännu välkommen efter döden.
Sitt vapen mer, ej hatets orm sin tand,
Den bästa sömn ger sus af grafcypresser,
En svepduk är det yppersta förband.
Sof ljuft! Din eld, som plötsligt blef förkolnad,
Än värmer dock min håg på enslig stig,
Mitt sällskap vare ofta nu din vålnad,
Jag räds den ej, den gästa må hos mig!
Du var välkommen förr i alla öden,
Du är ännu välkommen efter döden.
Men o mitt hjärta, stilla! Jag ej ensam
Och jag ej främst din mistning sörjer här,
Den stora, djupa sorgen är gemensam,
Den är de dinas och den Sveriges är.
En moders själ af namnlös smärta bäfvar,
En åttiårig far du afsked bjöd,
Och genom Sveriges bygder klagan sväfvar:
En af de skalder, vi satt högt, är död!
Jag träder därför med min sorg tillbaka
Att vid ditt stoft i andra ledet vaka.
Och jag ej främst din mistning sörjer här,
Den stora, djupa sorgen är gemensam,
Den är de dinas och den Sveriges är.
En moders själ af namnlös smärta bäfvar,
En åttiårig far du afsked bjöd,
Och genom Sveriges bygder klagan sväfvar:
En af de skalder, vi satt högt, är död!
Jag träder därför med min sorg tillbaka
Att vid ditt stoft i andra ledet vaka.
