Den här sidan har korrekturlästs
171
Men hvem var medlarn i den vittra striden?
Ett lyckans skötebarn, en vän af friden,
I kungens salar känd, i diktens lund,
Den ädle minnestecknarn, mån att värna
Från nedergång och fall hvar misskänd stjärna,
Den kraft som sammanhöll vår taffelrund,
Chariters älskling, stöd för vitterheten, .
Den sista typ oss gaf urbaniteten,
Mæcenas-Beskow, han, hvars ädla hand
Knöt bäst och ypperst hvart försoningsband,
Till samma tempel blomstersångarn förde,
Emot hvars mur han förr sin stridsvagn körde.
Ett lyckans skötebarn, en vän af friden,
I kungens salar känd, i diktens lund,
Den ädle minnestecknarn, mån att värna
Från nedergång och fall hvar misskänd stjärna,
Den kraft som sammanhöll vår taffelrund,
Chariters älskling, stöd för vitterheten, .
Den sista typ oss gaf urbaniteten,
Mæcenas-Beskow, han, hvars ädla hand
Knöt bäst och ypperst hvart försoningsband,
Till samma tempel blomstersångarn förde,
Emot hvars mur han förr sin stridsvagn körde.
Men ljuf som månens sken på öde borgen,
Ej tom som jordens fröjd, men djup som sorgen
Är sången som Stagnelius sjungit har.
Ett häkte jorden är, och fallna sinnen
Begråta där en flyktad oskulds minnen,
Ett saligt fordom, Edens gyllne dar.
Ack, värst af hjärtfel är att ha ett hjärta,
Och hans var fullt al en omätlig smärta,
Men ock af diktens rika rhengulds-skatt.
Hans lif var sång, hans sång en stjärnenatt,
Hvars stjärnor speglas i de djupa flöden,
Som ha till källor Kärleken och Döden.
Ej tom som jordens fröjd, men djup som sorgen
Är sången som Stagnelius sjungit har.
Ett häkte jorden är, och fallna sinnen
Begråta där en flyktad oskulds minnen,
Ett saligt fordom, Edens gyllne dar.
Ack, värst af hjärtfel är att ha ett hjärta,
Och hans var fullt al en omätlig smärta,
Men ock af diktens rika rhengulds-skatt.
Hans lif var sång, hans sång en stjärnenatt,
Hvars stjärnor speglas i de djupa flöden,
Som ha till källor Kärleken och Döden.
