Den här sidan har korrekturlästs
172
Hur skulle han ej prydt den vittra ringen!
Men ack, den sjuke svanen lyfte vingen
Till plötslig flykt, ej trettiårig än.
Hans minne dör ej. Märk i andestunden,
Hur Sarons liljor dofta starkt i lunden
Och Anima har samspråk med sin vän!
Kring fjällens branter hans »Bacchanter» dansa,
Och än, »när qvällens gullmoln fästet kransa»,
Den »bladbekrönte näcken» gigan rör,
Ur Riddartornet klagans suck man hör,
Och full af frid, fast klädd i fångens kedja,
Perpetua lär sin späde son att bedja.
Men ack, den sjuke svanen lyfte vingen
Till plötslig flykt, ej trettiårig än.
Hans minne dör ej. Märk i andestunden,
Hur Sarons liljor dofta starkt i lunden
Och Anima har samspråk med sin vän!
Kring fjällens branter hans »Bacchanter» dansa,
Och än, »när qvällens gullmoln fästet kransa»,
Den »bladbekrönte näcken» gigan rör,
Ur Riddartornet klagans suck man hör,
Och full af frid, fast klädd i fångens kedja,
Perpetua lär sin späde son att bedja.
Melodiskt sköna, fina, siltverklara,
Som uågon dikt från hofvet i Ferrara,
Nicanders sånger mer ha klang än glöd,
Hesperisk frukt oss ge hans »Hesperider»,
Han sjunger Enzios kärlek, Enzios strider,
Men sångens pris han tog med »Tassos död».
Vitalis hårdhändt med sin smärta leker,
Hans humor agar qvalet, ej det smeker,
Hans håg är manlig, arm, om du så vill,
Men med det armod, som hör norden till
Och har sin kyska fägring och kan fråga:
»Hvi skulle jag ej möta glad min plåga?»
Som uågon dikt från hofvet i Ferrara,
Nicanders sånger mer ha klang än glöd,
Hesperisk frukt oss ge hans »Hesperider»,
Han sjunger Enzios kärlek, Enzios strider,
Men sångens pris han tog med »Tassos död».
Vitalis hårdhändt med sin smärta leker,
Hans humor agar qvalet, ej det smeker,
Hans håg är manlig, arm, om du så vill,
Men med det armod, som hör norden till
Och har sin kyska fägring och kan fråga:
»Hvi skulle jag ej möta glad min plåga?»
