Den här sidan har korrekturlästs
176
En glad idyll bland gamla Djurgårdsekar
I Dahlgrens diktning firar ystra lekar,
Ett Stockholmsbarn hans lätta visa är,
Hon älskar staden vid de dubbla sjöar,
Hon gästar gärna ljusa Mälar-öar
Och ger förmätna »rosenfester» där.
Till norden Hagberg Shakespears hjältar förde,
På svenska nu man Hamlet bikta hörde
Sin visdomsrika, malörtsmängda sorg,
Man stormen rasa såg i Macbeths borg,
Till minsta drag ett snille återgifvit
Hvad världens största sångarsnille skrifvit.
I Dahlgrens diktning firar ystra lekar,
Ett Stockholmsbarn hans lätta visa är,
Hon älskar staden vid de dubbla sjöar,
Hon gästar gärna ljusa Mälar-öar
Och ger förmätna »rosenfester» där.
Till norden Hagberg Shakespears hjältar förde,
På svenska nu man Hamlet bikta hörde
Sin visdomsrika, malörtsmängda sorg,
Man stormen rasa såg i Macbeths borg,
Till minsta drag ett snille återgifvit
Hvad världens största sångarsnille skrifvit.
Det språk, hvars vård oss Gustaf anförtrodde,
Där majestät och kraft af ålder bodde,
Sin inre lag för Rydqvist biktat har.
Det sköna skiftar som på ängen gräsen,
Den lugne Grubbe såg dess inre väsen
Med tänkarns blick, omutlig fast och klar.
Men djupast trängde nordens vishetslära
När Sveriges Plato, fosterlandets ära,
Till eviga idéers sanna värld
Sin ungdom ledde långt från sken och flärd.
Han var ej vår — den vise själf sig gömmer —
Men ej på minnets fest hans bragd man glömmer.
Där majestät och kraft af ålder bodde,
Sin inre lag för Rydqvist biktat har.
Det sköna skiftar som på ängen gräsen,
Den lugne Grubbe såg dess inre väsen
Med tänkarns blick, omutlig fast och klar.
Men djupast trängde nordens vishetslära
När Sveriges Plato, fosterlandets ära,
Till eviga idéers sanna värld
Sin ungdom ledde långt från sken och flärd.
Han var ej vår — den vise själf sig gömmer —
Men ej på minnets fest hans bragd man glömmer.
