Den här sidan har korrekturlästs
177
Bak humorns irisbåge gömmes solen.
En humorist ännu på predikstolen
Thomander stod, men djupt allvarlig dock.
I talets gåfva stor, när helst han ville,
Och till gestalten väldig som till snille,
Sin Luther höll han kär, men Byron ock.
Hans själfsvåld sände gnistrande raketer,
Men i hans själ Guds rikes hemligheter
Sin boning egde likafullt ändå:
För den, som ser, hur tingen äro små,
Hur tomt och anspråksfullt allt jordiskt nöje,
Försmälta skämt och vishet, gråt och löje.
En humorist ännu på predikstolen
Thomander stod, men djupt allvarlig dock.
I talets gåfva stor, när helst han ville,
Och till gestalten väldig som till snille,
Sin Luther höll han kär, men Byron ock.
Hans själfsvåld sände gnistrande raketer,
Men i hans själ Guds rikes hemligheter
Sin boning egde likafullt ändå:
För den, som ser, hur tingen äro små,
Hur tomt och anspråksfullt allt jordiskt nöje,
Försmälta skämt och vishet, gråt och löje.
Den gyllne lyran brast, Tegnér var gången,
Men tystnad ej den fosterländska sången:
Romansen ljöd: »Hvi suckar det i skog?»
Din skald, Angelika, på grafven lade
Den skönsta blomma nordens sommar hade,
När i dess djup hans hjärtas sommar dog.
I strofer, klingande som smidda lansar,
En annan skald står fram i hjälm och pansar,
Men blid, som vågens sorl i Sorgas dal,
Din stämma ljöd, o nordens provençal,
Som sist gick bort och andra stranden hunnit
Och Frithiofsskaldens dotter återfunnit!
Men tystnad ej den fosterländska sången:
Romansen ljöd: »Hvi suckar det i skog?»
Din skald, Angelika, på grafven lade
Den skönsta blomma nordens sommar hade,
När i dess djup hans hjärtas sommar dog.
I strofer, klingande som smidda lansar,
En annan skald står fram i hjälm och pansar,
Men blid, som vågens sorl i Sorgas dal,
Din stämma ljöd, o nordens provençal,
Som sist gick bort och andra stranden hunnit
Och Frithiofsskaldens dotter återfunnit!
Wirsén, Dikter. IV.12
