Hoppa till innehållet

Sida:Vintergrönt (af Wirsén).djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

    178    

Så för vår syn de höga skuggor glidit,
Allvarligt manande, förbi de skridit,
Och visarn nått till tolf på seklets ur.
Vi Gustafs minne främst med lagrar hölja,
Som resa ville här vid Mälarns bölja
Åt smak och snille en orubblig mur.
Han gaf oss allt, sitt hjärta huld han skänkte,
I krig, i fara än på oss han tänkte,
Han nalkas nu, då sekeltimmen slår,
En lätt Apollobild med pudradt hår,
Och spörjer hög om än vår krets förvaltar
På fädrens vis sin tjenst vid diktens altar.

Hvad är vårt svar? Som tiden vexlar sången!
Du vet, o kung, din Leopold är gången,
Men hög och stark Tegnér hans spira tog.
Din Kellgren gick, din blide Oxenstierna,
Franzénska dikten kom, en dalens tärna,
Wallin med vigda händer harpan slog.
Vår egen tid med slam af tusen frågor
För sångens svanor grumlar diktens vågor,
Men helt förstummas än ej lyrans ton —
Och i din egen borg, vid Gustafs tron
Sitt hem än talets konst och sångens bygga,
Och diktens söner dit, som förr, sig trygga.