I morgon, när dagen sin rosendefana
Planterar i skyn, efter vilkor och rang
J skolen gå fram uppå hjeltarnes bana,
Vid trummornas larm och trumpeternes klang.
Och barnen så gjorde. Knappt morgonens strimma
Så bred, som en Vestgöthes strumpeband, sken,
Förrn Israel syntes i vapenskrud glimma
Och tågade fram på krigskonstiga ben.
Främst Israels knektar i glans månde pråla
Med påfågelsplymer och silke och gull.
På bröstet man himmelens stjernor såg stråla
Och hvem som dem mötte, han utbrast: Lull! Lull!
Dernäst togo Bisparne del uti färden,
I mössor och chorkåpor tjenande Gud.
Helt säkert det finns mycken grannlåt i verlden,
Dock fanns det långt mera på Bisparnes skrud.
Vår Herre för dem icke skämmas behöfde,
Ty praktfull var Zions nattväktares drägt.
Den dagen de voro dock icke fullsöfde,
Ty Josua hade dem bittida väckt.
Dernäst till att märka sju hjelpprester voro,
Som måste basuna för Israels barn.
Guds ark uppå svigtande skuldror de boro,
Men tumlade stundom i vägarnes skarn.
Se’n följde den öfriga talrika skaran,
När hären bröt upp emot Jericho tull.
Den förde ej svärd för att delta i faran,
Men medföljde endast för härskriets skull.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/193
Den här sidan har korrekturlästs
