Natur! du kämpar, och din höga smärta
I stormen yrar öfver land och bölja.
De friska färgorna uppå din mantel,
Din sköna brudskrud uti vårens timma,
Förblekna småningom och dina kinder,
De ljufva tvillingsrosor, le ej mera.
En flicka lik, då hon sin skönhets liljor
Mot dödens kalla, grymma liljor byter,
Du sköna, rena tafla, der Guds finger
Har målat af sig sjelf och himmelriket
I tusen färgor på den gröna grunden,
I blomstrens färgspel, underbara bilder
Som salighet predika med sin skönhet,
Af färgor har nu dödens blekhet ensam,
Som kylande sig smyger utaf Solens kyssar.
Den varma kärlek, hvilkens sköna drömmar
Till ögon vaknat opp och sett mot himlen
I sköna, himlaljufva blomsterformer,
Nu sorgligt gräfver sig en graf af snö.
Majdöttrarna, naturens ljufva helgon,
Som Niobe, du ren för dig sett falla.
Natur! du också mister hvad du älskar,
Ty Soln ej mer så varmt emot dig blickar,
Men låter barnen af den sköna hymen,
Som våren vänligt stiftat er emellan,
Förgås af köld, som han dem icke kände,
Och hastar till en annan älskarinna,
Att lösa hennes hjerta upp i tjusning,
