Och kasta blomster uti hennes barm.
Gråt, sköna Moder! mera stilla tårar;
Lär af din son att älska och ej älskas,
Och alltid finna i ditt eget hjerta
Det ljus och värma dig på himlen nekas.
Jag ock har klagat, ty på dig jag bråddes,
När Nordan kom och hälsade från grafven,
Der trånga hemmet för all jordisk skönhet,
De sköna drömmars blomster jag planterat
Med barnslig lit längs utåt pilgrimsvägen.
Och blomstren fällde sina gyllne kronor
I ödmjukhet ned till den grymmes fötter.
Då bådo de till Solen uppå himlen,
Men han ej syntes, han var fjerran borta
Och svarta manteln höll han för sitt öga
Att han de skönas död ej skulle skåda.
Då kom en Engel ifrån Solens uppgång,
Den högre Solens, hvilkens rena strålar
Blott för trons öga ned från himlen falla.
Han trampade ned alla jordens blommor
Med dem jag lekt, af dem jag gjort mig kransar.
Men vid hans sköna fot vid marken rörde,
I deras rum ur mullen vänligt logo
Med himmelskt ljufva, milda, fromma ögon
Små blomster fram och sågo uppå mig.
Jag sporde dem: hvad heten J, små Englar?
Då sade de: vi äro diktens blomster:
Vårt frö är taget ur Guds paradis,
Der under lifsens trä vi växt i skuggan;
Och denna sköna Engel, som planterat
Oss på din väg, på det med fromma ögon
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/60
Den här sidan har korrekturlästs
